Det har gått en månad sedan olyckan, olyckan som orsakade att jag nu satt på fönsterbrädet i mitt rum och stirrade ut mot den tomma hagen.
- Athena. Snyfftade jag fram mellan tårarna.
Efter fallet fick Athena för många skador för att kunna komma tillbaka som ridhäst igen så vi fick motvilligt ta beslutet att ta bort henne, hon hade inte klarat av att bara gå i en hage, hon hade inte kunnat bli bra från skadorna. Så nu satt jag vid mitt fönster och kollade på det stora trädet längst bort i hagen där min vackra ängel låg. det hade alltid varit hennes favorit plats, varje sommar stod hon där och njöt i skuggan och varje vinter stod hon och njöt av vindstillheten som var just där. Jag kunde se henne framför mig, när hon stod där i lung och ro och kollade runt på det som hände runtomkring.
- Malin, nu vet vi att hon har det bra. rösten va lugn men ledsen.
- Ja, jag vet, men jag saknar henne så. Jag kollade upp mot henne, mamma, men allt framför mig var suddig på grund av alla tårar som en efter en rullade ner för mina kinder.
- Älsking, jag vet det, hade hon kunnat prata hade hon sagt att hon saknar dig också, och alltid älska dig, och framförallt. Hon gjorde ett uppehåll och kollade mot trädet jag suttit och kollat på.
- Vadå? jag började bli otålig.
- Hon skulle sagt till dig att hon inte skulle vilja att du gråter, hon hade berättat att hon alltid kommer finnas med dig vart du än går. Hon finns där och kollar på dig just nu och kommer ihåg alla fina minnen ni delade tillsammans. Hennes ögon glänste från tårarna hon vägrade släppa fram. Athena betydde lika mycket för min mamma som för mig, men hon skulle alltid vara den starka och stötta alla andra.
- Ja, vi har haft många härliga och mindre roliga minnen, hon finns i mitt hjärta, jag vet det, men jag vill kunna krama henne, prata med henne, ta en galopp på fältet som hon älskade.
- Hon springer på sitt eget fält och hoppar höga hinder, precis som ni gjorde tillsammans.
- Jag vet. Jag kollade upp mot himmelen
- Jag älskar dig. Viskade jag nästan ljudlöst fram med tårarna rinnande ned för kinderna.
Några månader senare bestämde jag mig för att gå vidare, aldrig glömma, men gå vidare med livet. Vi åkte och kollade på flera hästar, alla olika åldrar och raser.
- Han är väldigt snäll men känslig. Jag kollade på fuxen som stog framför mig.
- Är han utbildad?
- Vi har nyss börjat ordentligt, han är bara 6 år så vi har tagit det lugnt för att få det rätt.
- Det låter vettigt.
Vi pratade, disskuterade medans jag pysslade om honom. Sedan skulle jag hoppa upp och provrida. En dröm, känslig men så snäll. Hela passet kändes han så trygg. Jag lutade mig lite över hans hals för att kunna viska.
- Du och jag, från nu och för all framtid.